medverkande

även om jag inte hade materialet klart började jag duka för att kunna spela in bending patterns redan 2011. när jag tog kontakt med Nicklas Thelin var tanken nånstans mellan att starta ett band och att spela in en demo. även om vårt samarbete inte tog fart just den gången höll vi ändå kontakten och när jag i Februari 2014 satt i studion och höll på att slå sönder alla mina gitarrer för att ingen av dem ville stämma skickade jag ett sms till Nicklas och uttryckte min beundran över gitarrister som inte bara står ut men som också kan konsten att tämja instrumentet. (eller som Clas Yngström skulle ha sagt - det är inte ett intrument) Några samtal senare skulle Nicklas "bara titta" på mina inspelningar och några månader senare har Nicklas lagt alla gitarrer på skivan (bortsett från på “i’m getting there” och den avlägsna elgitarren på “we were immortals”). Som att det inte skulle vara nog så var det i Nicklas studio som vi senare spelade in trummor och bas till alla spår. Nicklas har även gjort mixningen på alla spår utom “so now you can h8 me” och “im getting there”  Jag kan verkligen inte tacka honom tillräckligt. Han har lyft låtarna långt över vad jag kunde vänta mig och jag vet inte vad albumet hade blivit utan hans hjälp.

Emil Nyström var inräknad redan innan jag började spelain. Vi gjorde ett jobb tillsammans under hösten 2013 och det var egentligen bara en fråga om när det skulle komma på tal. Det var självklart i samma stund som idén uppstod. Emil besökte mig över en helg i April och nu finns hans röst på “a Denial”, “ballad bout a boy”, “come out clean” och “here it goes again”.

Att få in en till röst på körer har jag märkt kan lyfta en låt utan att röra ngt av det andra, bara genom att läggatill en ny röst i ljudbilden kan jag berätta en helt ny berättelse eller stärka det jag redan berättar. Jag lade först alla stämmor själv och satte en mix där stämmorna fungerade som instrument, de låg där som ett stöd för leadsången. När jag och Emil började lägga hans grejer upptäckte jag hur det fick ett eget liv och kunde berätta en egen historia.

Jag gillar att låta körinslag göra ngt mer än att bara "köra" men med bara min egen röst i körpaketen hade jag svårt att hitta balansen mellan att körerna försvann och att körerna dränkte leaden. Med Emils röst istället för min egen ökade friheten att låta kören överrösta ibland, en berättar sin del av berättelsen och kan också vara i centrum utan att ge intrycket av att ligga "för starkt". Med Emils röst i mixen lyftes låtarna ytterligare ett steg. Min bild av hur det skulle låta i slutändan var aldrig färdig utan formades allt eftersom jag lade till ngt.

Emil lämnade en väldigt fin sångmikrofon till låns. Jag visste inte hur begränsande min T-bone var förrän jag provade att sjunga i en Peluso. fram till Emils besök hade jag bara sjungit in "slaskar" så jag skulle ändå göra nya inspelningar, bara av leaden var det tänkt men efter att ha lagt det första spåret med Emils Peluso hörde jag den stora skillnaden i kvalité och kunde inte förbise det så jag lade om all sång på skivan på 3 dagar, sen gav min röst upp och jag var tvungen att ge den tid att vila. Detta var ungefär en vecka innan min tänkta deadline och micken skulle vara tillbaka hos Emil några dagar innan det. Med lite is och oro i magen lät jag rösten ta igen sig och sjöng sen in det jag klarade av. (ett spår på skivan har fortfarande min slasksång kvar)  

Anki Larsson kom in som ett wildcard och blev min tjejstämma på “when it comes to that”. Vi var ett par på högstadiet och efter det hade vi inte hörts på nästan 20 år. Så plötsligt tog vi upp kontakten, jag pratade om mina inspelningar och hon erbjöd sig att sjunga in ngt, jag visste på en gång vilken låt hon skulle vara med på och några dagar senare fanns Ankis röst med på skivan. Även om tiden kring högstadiet inte har ngt med bending patterns berättelsen att göra hade jag ändå känslan av att det var hon som skulle sjunga in det. Det gick snabbt att spela in och Ankis röst passade perfekt. Även här hade jag ingen aning om vart låten var påväg innan jag hörde den med hennes tagningar.

Malin Foxdal är en kär vän sen många år tillbaka. Våra flängiga yrken till trots har vi ändå lyckats hålla kontakten. När jag var i Falun för att spela in passade vi på att ses. Vi träffades och jammade lite oprövat material och jag spelade upp delar av mina inspelningar och då slog det mig att Malin är rösten för “i`m getting there”, jag erbjöd henne att vara med och vi sa att vi skulle känna på det. Efter det rusade tiden iväg och två dagar innan min deadline var vi i studion och lade Malins sång. Det finns inte heller här ord för hur stolt och glad jag är över att Malin är med mig på denhär skivan. Kvinnan vars röst har sinustoner som en synt. (kolla själva på en EQ analys, det är omänskligt)

Patrik Midelf och jag jobbade tillsammans under 2013. Tack vare att han jobbade som ljudtekniker och jag som sångare fick vi naturligt en yrkesmässig kontakt som snart övergick i en vänskap. Jag pratade tidigt med Patrik om hjälp med mixning av skivan men det var först i elfte timmen som han kom in i projektet. Efter en 8 timmar lång resa mellan Gävle och Falun bodde han hos mig och vi började mixa och förbereda för en överlämning av arbetet eftersom jag veckan därpå skulle ut och resa i Europa. Jag kände snabbt att Patrik förstod hur jag ville att det skulle låta så det var med stadig hand jag lämnade över projektet till honom.

men än var det inte över…

när jag nu hade nicklas gitarrer och en välmående mix började mina midi-trummor och min midi-bas agera bromskloss i allt detta vackra. Patrik kontaktade mig i Portugal och insisterade att - om jag ändå lagt ner såhär mycket jobb är dt inte mer än rätt att göra det fullt ut och låta en trummis och en basist göra sin grej med materialet. det var inget att fundera på, några dagar senare var David Lännerholm bokad för inspelning.

när jag träffade David Lännerholm första gången var han 16 år och, i mina ögon, något av ett underbarn. vi lirade musikal i kungsbacka, ett panikprojekt som höll på att falla på målsnöret men blev så bra i slutändan - mycket tack vare att musikerna kunde hantera ett ganska avancerat material med i princip ingen reptid. så när jag fick klartecken från honom tog jag ut segern i förskott för jag visste att jag skulle få vad jag önskade.

Jonas Lindberg och jag har också lirat musikal ihop. hösten 2013 delade jag, emil, nicklas och jonas scen på farsta kulturhus. nicklas, jonas och david känner varandra sedan tidigare så när jag pratade med nicklas om att jag ville lägga om bas och trummor tog han kontakt med jonas. efter lite oro över att lyckas få loss dessa upptagna musiker hade vi studiotid bokad i början av juli 2014

för mig som ännu är en novis när det kommer till att arbeta i studio var det som hände under inspelningarna lite av en freakshow. vi hade två dagar på oss att lägga 12 spår, jag såg två dygn i sträck med blödande nagelband och blodsprängda ögon. men domhär killarna jobbar inte så. i slutändan landade vi på 14 timmar effektiv tid. david heter numera david “first take” lännerholm. första dagen snittade vi på 40min per låt. jag är så imponerad att jag, återigen, saknar ord.

Magnus Bergman från Bergman recording fick sista ordet och gjorde masteringen av alltihop. när jag väl hade kommit så långt hade jag påvägen fått lära mig hur man mixar och sedan gjort hela mixningsarbetet själv. det fanns en tanke på om jag ändå inte skulle lära mig att göra masteringen på egen hand. men insåg någonstans på vägen att det kanske kunde räcka med att göra mixen. det skulle också visa sig att jag gjort en riktig bedömning för när jag mot slutskedet av mixningsarbetet gjorde det klassiska tricket att ta med den färdiga mixen ut i bilen och höra den där - funkar den i bilen funkar den överallt. ...min mix skulle inte funka överallt, det kan jag försäkra. så det var väldigt skönt att kunna lämna över till ett proffs. och det blev en rättvis finish på skivan. kan inget annat än rekommendera:

www.bergmanrecording.com