bending patterns

långsamt leder också någonstans

jag började tidigt drömma om att skriva och ge ut min egen musik. jag var inte mer än 9 år gammal när jag började fantisera om min egen LP och försökte nynna på låtarna jag föreställde mig fanns med på skivan. men det skulle dröja länge innan jag gjorde verklighet av det ; först på gymnasiet med bandet the tablifters fick jag för första gången uppleva hur det var att gå in i studio, spela in och i slutändan ha en egen cd skiva.

bilderna till omslaget hittade vi på nätet och alla titlar var noggrant uttänkta. Totalt kan det ha handlat om 50 exemplar som vi själva brände, skrev direkt på med spritpenna och vek omslagen till. Det kändes stort, jag minns tydligt känslan när jag för första gången petade in skivan i min stereo och displayen visade speltid och antal spår. Det var ingen dröm längre, det var på tiktigt. Det gav mersmak och något år senare var vi tillbaka i studion

och spelade in ytterligare en demo. Men sen skulle det dröja. Bortsett från en julklapps-låt och några portastudio-inspeningar spelade jag inte in någonting på 8 år, istället försökte jag memorera mina låtar, med blandat resultat. 2008 flyttade jag till Karlstad för att jobba på Värmlandsoperan (numera Wermland opera) Tack vare att en bärbar Mac då var såpass stark att den gick att använda för inspenling och tack vare ett jobb med mycket ledighet

fanns förutsättningarna för att börja spelain igen. Så jag beställde ett startpaket från Thomann, köpte ett elpiano, samma som jag använder idag, från musikaffären som låg dryga 100 meter från min lägenhet och gitarren hade jag sen innan.

Kittad och klar kunde jag nu påbörja arbetet med det som idag är `bending patterns`

Till en början spelade jag in d låtar jag lyckats komma ihåg genom åren (alla blev strukna från det slutgiltiga albumet) men gick snart över till covers och nytt material. Titelspåret bending patterns var den första nyskrivna låten jag spelade in. Efter det var min barndoms albumdrömmar pånyttfödda. Under d kommande åren fortsatte jag att skriva och spela in. Inspirationen tycktes leva sitt eget liv och ibland kunde det gå månader utan att jag ens tänkte på min musik, men på ngt sätt kom jag alltid tillbaka till det. Albumtiteln var från början ´k-town collection´då allt jag skrivit så långt hade med min tid i Karlstad att göra. När jag senare gick vidare och skrev mer material kändes Karlstad mindre och mindre centralt för mitt skapande så jag lade titel på is. bending patterns föll sig naturligt, dels pga att det var det första jag skrev och dels för att jag såg den som "hitten" på skivan men framförallt för att titeln summerar den process jag gått igenom parallellt med mitt skrivande. Den berättar om förändring, om att förnya min verklighet, att böja lr bryta mönster, att låta ngt dö för att ge plats för ngt nytt.

musiken är skriven inom loppet av 7 år och under den tiden har vår relation hela tiden förändrats. Dels har mitt låtskrivande förbättrats, textmässigt som musikaliskt och dels har jag gjort insikter och utvecklats som människa. men det som fascinerar mig är att jag upplever att det nya perspektiven och de tolkningar som jag gör nu, redan fanns i musiken. som om jag beskrev ngt jag inte ännu visste om att jag hade insett. När jag påbörjade inspelningarna och började titta närmare på texterna och försökte minnas vad dom handlade upplevde jag det som om jag hade levt två liv. Även fast jag tydligt minns hur jag tänkte i skrivande stund och vad låtarna handlar om är min "nya" tolkning så tydlig och klar att jag har svårt att förstå hur jag kunde tro att den handlade om ngt annat. Men jag ser ingen konflikt i det, det är logiskt att människor med olika erfarenheter kommer läsa in olika saker. så varför skulle inte en person med förnyade erfarenhet kunna förnya sin tolkning? jag bestämde mig för att låta alla låtar leva två liv. Alla låtar har, av mig, fått två betydelser. Den ena är alltså det jag hade i mig när jag skrev den, den andra är då min egen nytolkning av den samt platsen i det sammanhang som hela albumet utgör. Sen är tanken att en tredje tolkning kommer ifrån dig. Vad hör du? Hör vi samma sak eller får du helt andra historier. Du är helt fri att göra din egen historia. Det är en del av magin med musik, det finns inget facit för hur musik upplevs. Damien Rice sade ngt om sin musik som jag bär med mig. Han sa att han betraktade sin musik som sina barn. - I can only do so much for them. Han kan ta hand om dem och vårda dem och ge dem all sin kärlek och omsorg. Men förr eller senare måste han släppa taget om dem och låta dem leva sitt eget liv. Han kan inte kontrollera vad som händer efter att dem lämnat honom. Och han sitter inte på ngt facit för hur den ska upplevas. Det är ett möte mellan musiken och den som lyssnar. Jag tycker det var bra sagt av honom så jag säger likadant. Läs gärna mina texter om hur sångerna blev till men låt det inte bli ett facit. Har vi tur kanske jag satt ord på något som du funderat på. Skriv gärna och dela med dig.